Vägen tillbaka från mitt Heroinmissbruk

Mina brun utan sol injektioner är över mina förväntningar riktigt bra! Brun och 4 cm mindre om midjan  (det du anders!) kan ju inte bli bättre! Kåt skulle man bli med men jag väntar fortfarande på den välsingnelsen som tyvärr tynger mitt liv då det är en biverkning på mina Subutex att just sexlivet försvinner

Ute kväll i kväll det var ett tag sedan sist planerar ofta att gå ut men det stannar just vid planerna. Fullt stylad med N.Y.C :s puder för 350 kr och Isadoras eyeliner 90 kr, Loreales blusher ca 100 kr ,colleagen mascara 130 kr  och deras bästa läppglans 120 kr och då ska vi inte tala om vad alla borstar till kostar! En blomma i håret och ett halsband runt midjan och med slatvatten i håret går jag ut med inställningen att detta kommer att bli en bra kväll. Kan man ladda upp bättre än med smuggel öl, smuggel cigg och melodifestivalen i bakgrunden!? Sverige är inte med och tävlar om hedern och att få arrangera ett svin dyrt jippo nästa år men det gör ont i hjärtat att inte få se Anna Bergendal  få sjunga och få höra hennes underbara röst. Känner verkligen med den tjejen  men men man får väl hitta sig en ny favorit. Azerbajan ligger bra till men det finns många bra bidrag som är värdiga vinnare.

Börjar mitt jobb som bingovärninna på Tisdag det blir ett par kämpiga veckor bingon på kvällarna och "starta eget kursen" på dagarna. Känner mig så stollt över att ha kommit så långt i  mina mål och att det för en gångs skull går bra för mig, jag vet vad jag vill och jag är på god väg och ingenting kan stoppa mig, vad skulle kunna hända nu?!

Hmm kan inte låta bli att tänka på om det räknas som ett återfall eller inte. En del av mig känner skam och skuld precis som om jag precis gjort något mycket fult och dåligt och en del rusar av nyfikenhet och spänning, fåfängd som jag är. Jag klarar det inte själv så min man fick sätta den på mig, jag småskakade lite och en klump av obehag molde i mitt bröst, skräcken smög sig sakta på från tårna och han högg till. Jag sneglade ner mot sprutan såg hur han begärde men inte fick något svar minnena flashade förbi, inget svar då satt den inte i ett blodkärl så då var det ok.Jag vet inte om jag inbillade mig eller om jag faktiskt fick ett litet rus av välbehag. "Brun utan sol injektionen" var satt och jag kunde slappna av igen och sakta komma tillbaka till verkligheten att jag faktiskt inte är en pundare utan bara fåfängd? Döm mig om du vill men vem fan vill inte bli brun bli smal OCH kåt?!

Jag brukade älska min gård, lagom mycket liv och rörelse, lagom skyddad så barnen kan leka fritt. Jag kunde sitta ute i timmar med mitt kaffe, grannar kom och grannar gick. Vi höll oss uppdaterade av varandra, höll koll på allt som hände både på gott och ont. Skvallret haglade och jag lät det rinna av mig som på en gås, skapade min egna uppfattning när andra hade sina fördommar. Vi brydde oss om varandras hälsa och erbjöd varandra våra mediciner. Var kaffet slut eller mjölken sur så lånade vi av varandra. Vi som hade det sämmre ställt än andra hjälptes åt. Vi grillade, skrattade, umgicks och framför allt vi höll i hop. Grannar flyttar och det fylls på med nya. Jag älskar fortfarande min gård. lagom mycket liv och rörelse, lagom skyddad så att barnen kan leka fritt. Men jag orkar inte sitta ute i timmar med mitt kaffe, stämningen har förändrats och negativiteten har delat upp oss i olika läger. vi grillar men det slutar snart i kaos. Skit snacks nivån är hög och folk tystnar men pratar dessto mer  bakom andras ryggar. Grannar, vänner, håll ihop, tillsammans är vi starka, ingen tjänar på att trampa varandra på tårna!

Tack för allas stöd och alla lyckönskningar! Underbart med så många människor där ute som bryr sig och som läser min blogg- jag säger det igen det känns skit grymt att så många läser och faktiskt hejjar på MIG. När jag började skriva här var det bara i avskrivnings syfte för min egen skull men nu har jag min egna lilla läsar skara som bryr sig om hur det går för mig i min vardag. Fick många reaktioner på mitt sista inlägg som handlade om att jag är orolig för hur barnen ska bli bemötta av andra barn när jag börjar föreläsa. När jag var aktiv som missbrukare levde jag dubbel liv, när jag hade barnen tog jag lite för att hålla skenet uppe för att orka jobba, ta hand om hemmet och familjen. När barnen lagt sig och under de veckorna (varannan) tjejerna var hos sin pappa så tog jag mer för att döva mina känslor. Visst mina barn märkte säkert att det var något skumt med mamma, barn förstår ju mer än vad man tror men eftersom allt gått lugnt och städat till så var det nog svårt för dom att sätta fingret på vad som var fel med mamma och jag drogade mig dagligen ( med undantag för de gångerna jag försökte sluta) i 3 år tid så vad var normalt och onormalt för barnen? Nu är barnen 6 år och för små för att ha en diskussion om droger med, de vet inte vad knark är jag har försökt att prata om "medicin" men märker snabbt att de inte fattar ett skvatt så  som svar på de kommentarer att jag skall prata med mina barn om mammas dumheter så tyvärr de är för små och där av växer mitt magont inför föreläsningarna. Jag önskar så att de var lite äldre så jag kunde prata med dem och på så vis lära dem hur de skall tackla glirningarna som säkert kommer, vill att de ska höra sanningen från mig och slippa bli retade och bli kallade för öknamn. Någon vis människa där ute som har några tips om hur jag ska göra det så skonsamt som möjligt för mina älskade barn?

Snart går informationen ut om föreläsningarna till hösten, snart kommer jag bli "Jessica fd narkoman" för Sverige och mina barn kommer att få kallas "knarkar ungar" i skolan. Är jag beredd på uppärksamheten som mina föreläsningar kommer att ge? Jag vill verkligen ge skolor och involverade myndigheter vetskap och framförallt kunskap om barn som har växt upp som jag men tänk om jag offrar mina egna barn? tänk om mina barn får en ta hela smällen för att jag vill göra karriär? jag går vinnande ur mitt helvete och barnen blir förlorare och får ta hela smällen! Jag ska berätta för hela sverige om min resa och inte ens grannarna vet om vem jag egentligen är! Är samhället lika trångsynt i dag som när jag växte upp eller har det till och med blivit värre?! Älskar mina barn, det är de som har hållt mig kvar i livet, det är barnen jag har kämpat för, jag ber till Gud om att de inte blir skadade eller lidande av valen jag gör i livet. Nu har de en frisk mamma bara de inte knäcks av det!